Marianne Kristiansson: Hon ser bakom våldets ansikte

Rättspsykiatern Marianne Kristiansson utreder landets mest extrema våldsbrottslingar. Intellektuellt går det att förstå varför vissa individer begår brott, menar hon, och varnar för risker med att demonisera.

Bild på Marianne KristianssonI en lite malplacerad kundvagn i arbetsrummet ligger några mappar. I december går flyttlasset till nya lokaler och Marianne Kristiansson säger att hon håller på att "nedmontera" sitt rum. på skrivbordet ligger en stressboll i form av en liten ljusgrå hjärna.

– Jag anses vara rak och tydlig, men ibland får jag hålla tand för tunga och då är den bra att klämma på, säger hon.

Inget i rummet sticker egentligen ut, utom att det är lås för fönstren, något som gäller hela byggnaden. Det är en nödvändighet då Marianne Kristiansson i sin vardag träffar och bedömer våldsbrottslingar.

– I den här miljön möter vi många extremt annorlunda, udda och störda personer, säger hon.

I Sverige görs ungefär 500 rättspsykiatriska utredningar per år, varav hälften vid den Rättspsykiatriska avdelningen vid Rättsmedicinalverket. Det handlar om att bedöma om personen ifråga är tillräckligt frisk för att kunna dömas till ett fängelsestraff för sitt brott, eller om han (det är 90 procent män som hamnar här) har så svåra psykiska men att påföljden bör bli rättspsykiatrisk vård.

Hur vet man om någon simulerar psykisk sjukdom under utredningen?

– Det vet man inte, men när det gäller allvarliga brott har vi tillgång till personen dygnet runt och det är svårt att fejka 24 timmar om dygnet. När man är hungrig och ska äta, eller ska städa sitt rum, då kommer ens normala funktionsnivå fram, säger Marianne Kristiansson.

I sin forskning studerar hon de biologiska mekanismer som ligger bakom att människor tar till våld. Här har hennes forskargrupp kunnat visa att personer med psykopatiska eller autistiska drag uppfattar bilder av ansikten som uttrycker rädsla på ett annorlunda än vad människor normalt gör.

– Med hjälp av funktionell magnetresonanstomografi (MR) såg vi att de aktiverar andra nätverk i hjärnan. Jämfört med friska kontrollpersoner har de även tunnare hjärnbark i framloberna, något som kan bidra till bristande impulskontroll, säger Marianne Kristiansson.

De har även studerat empatisk förmåga hos dessa grupper. Så kallad affektiv empati innebär att kunna dela en känsla med någon annan, att förstå och ta till sig känslomässigt hur någon annan känner. Det har personer med psykopatiska drag dålig förmåga till, säger Marianne Kristiansson, medan personer med autistiska drag snarare har problem med kognitiv empati.

– De förstår helt enkelt inte andras känslor. Men det kan påpekas att som grupp betraktat är dom inte mer våldsamma än normalbefolkningen.

Forskar om riskbedömning

Riskbedömning är ett annat forskningsområde och där har gruppen undersökt risk för våld i psykiatriska sammanhang. I en studie ingick 400 individer som fångats upp när de sökt sig akut till psykvården och dessa personer följdes sedan under 20 veckor efter det att de skrivits ut.

– Det vi kunde se var att det var otroligt få som begick våldsbrott under uppföljningsperioden, tvärtemot den bild som medierna ofta ger. Betydligt vanligare var att de själva varit utsatta för våld, säger Marianne Kristiansson.

När vi kommit så här långt i samtalet hörs plötsligt en ihållande siren.

– Det är bara vårt larm, det behöver du inte bry dig om, säger hon lugnt och berättar om sitt tredje forskningsintresse, som handlar om hur våldsbrottslingar ska kunna behandlas. Här används simuleringar med hjälp av filmer, där den som tittar kan välja hur gärningsmannen i filmen ska agera.

Kriminalvården är intresserad av metoden och man har skapat en film som beskriver våld mot kvinnor. Snart inleds en större jämförande studie där dömda förövare får behandling antingen med hjälp av filmen om kvinnovåld eller med dagens metod som bland annat bygger på rollspel.

– Det finns ett mycket stort antal av dessa män inom rättsväsendet så det ska nog inte vara så svårt att få ihop till en bärande studie, säger Marianne Kristiansson krasst.

Förslag till förändrad tvångslagstiftning

I våras lade Psykiatrilagsutredningen fram ett betänkande där man föreslår en förändrad tvångslagstiftning, där rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som möjlig påföljd i domstol. Det innebär att handlingar som begås under psykisk störning inte längre kommer att vara straffbara.

– Jag var expert i utredningen och jag instämmer med utredningens förslag. När det gäller ansvar är det bara i Sverige alla anses ha ansvar, men i utredningen vill vi återföra otillräknelighet, säger Marianne Kristiansson och fortsätter:

– Det är en grundläggande princip i straffrätten att personer som är så svårt sjuka att de inte förstår vad de gjort inte kan bära skuld och därmed inte kan vara straffrättsligt ansvariga. Dessa individer kommer istället att få psykiatrisk vård på särskild stödenhet inom Kriminalvården eller på behandlingshem.

Går det att intellektuellt förstå varför vissa personer begår grova våldsbrott?

– Ja, att begå våldsbrott är inte normalfördelat. Hypotesen är att många olika faktorer samvarierar för att risken för våldsbrott ska öka, säger Marianne Kristiansson.

Sådana risker kan vara att individen har en sårbarhet - nedsatt impulskontroll, empatistörning, störningar i hjärnans belöningssystem eller har svårighet att kommunicera. Och i en socioekonomiskt utsatt miljö ökar risken att en sådan individ begår brott.

De hon träffar i sitt arbete tillhör landets farligaste och mest våldsamma personer, blir hon aldrig rädd?

– Nej, inte numera. men man måste vara medveten om att det är väldigt speciella människor man träffar. De har överskridit fundamentala gränser och det är viktigt att hela tiden ha respekt för situationen, säger hon.

Något som är grundläggande är att visa äkta värdighet och respekt för dessa personer. "Även om det kan vara utomordentligt svårt om det handlar om någon som våldfört sig på och dödat en åttaåring" som Marianne Kristiansson uttrycker det.

– Jag kan säga att "den handling du anklagas för är avskyvärd" men jag får inte tycka att personen är det, då gör jag inget bra jobb, säger hon.

Viktigt träffa patienter utanför rättspsykiatrin

Att i sitt arbete ha koppling till andra delar av vården och patienter som inte begått våldsbrott är viktigt för att behålla en sund inställning. Hon har själv en brokig bakgrund och är förutom professor i rättspsykiatri även specialiserad narkosläkare och smärtläkare. Även om hon nuförtiden ägnar merparten av sin tid år rättspsykiatriska utredningar har hon kvar en fot på sjukhuset, där hon bland annat bedömer hur personer som ska genomgå en organtransplantation mår psykiskt.

– Jag brukar säga till nya medarbetare att de ska se till att träffa "riktiga patienter" också. Det är viktigt att få andra intryck för att inte riskera att börja känna förakt och se ned på de människor som är våra klienter. Då förlorar man förmågan att vilja förstå och riskerar att inte göra en bra utredning - vi ingår i en rättsprocess och alla ska behandlas lika, säger hon.

Men självklart blir även en rutinerad person som hon själv ibland påverkad. Hon berättar att hon som chef har som rutin att försöka hinna hälsa på nya klienter även om det är en kollega som håller i själva utredningen. Det är ett sätt att skapa sig en uppfattning om personen och göra en riskbedömning.

– Det här var några år sedan och det var en person som utfört mycket bekymmersamma handlingar. Jag märkte att jag gång på gång sköt upp att gå och hälsa och istället hittade på andra arbetsuppgifter, säger hon.

Hon satte sig då ner och funderade och insåg att hon faktiskt tyckte det var obehagligt och otäckt.

– Jag blev lite arg på mig själv först, men sedan bestämde jag mig för att ta tag i det - det vara bara att gå ner och hälsa.

Kort om Marianne Kristiansson

Namn: Marianne Kristiansson

Titel: Legitimerad läkare och specialist inom rättspsykiatri och adjungerad professor i rättspsykiatri vid Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet samt verksamhetschef vid Rättsmedicinalverkets Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm.

Ålder: 57 år

Så kopplar jag av: Med att skriva - både försök till skönlitteratur och fackböcker. Nu i augusti kom "Hot och våld på jobbet" som hon skrivit tillsammans med Maria Bauer.

Motto: Att aldrig ge upp.

Favoritresmål: Italien och södra Frankrike. "Jag är inte hemmafrutypen men jag gillar god mat och gott vin."

Text: Lotta Fredholm. Texten först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 4, 2012.

Länkar

NeurovetenskapPersonporträttRättspsykiatri