Pernilla Lagergren: Det känns bra att bryta mot professorsbilden

Karolinska Institutets yngsta professor heter Pernilla Lagergren och är 34 år. Hennes forskning handlar om hur man kan höja livskvaliteten för cancersjuka. Fast egentligen hade hon inte alls tänkt bli forskare; det var ju för patientkontakten hon blev sjuksköterska.

Bild på Pernilla LagergrenSom sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset arbetade Pernilla Lagergren för att göra livet drägligare för patienter med matstrupscancer. Idag jobbar hon mot samma mål, fast som forskare och nybliven professor vid Karolinska Institutet.

– Det är en enorm tillfredsställelse att som sjuksköterska kunna hjälpa den patient du har framför dig. Men då kan du bara hjälpa en åt gången. Det fantastiska med forskningen är jag förhoppningsvis kan hjälpa många fler, säger hon.

Omfattande undersökning kring besvär

Mellan en tredjedel och en fjärdedel av patienter med matstrupscancer behandlas med kirurgi. Det räddar livet på vissa, men operationen är mycket omfattande och medför stor risk för komplikationer och olika typer av långvariga besvär, som ätsvårigheter, viktnedgång, sura uppstötningar (reflux på läkarspråk) och diarréer. Pernilla Lagergrens forskning handlar om de problemen - hur vanliga de är, hur mycket de påverkar patientens liv och hur de kan minimeras.

– Som cancersjuksköterska fick jag förstås en allmän bild av vilka besvär som var vanliga för just våra patienter. Men jag hade inte hela bilden klar för mig, på andra sjukhus skulle det ju kunna vara annorlunda. I vår forskning utgår vi från omfattande datainsamlingar över alla opererade patienter i hela Sverige. Det ger en helt annan säkerhet och precision i kunskaperna.

Med bättre kunskap om vilka besvär patienterna upplever kan vården bli mer observant och fånga upp patienternas problem bättre och tidigare, förklarar hon. I stor utsträckning handlar det om att kunna ställa rätt frågor, eftersom patienterna inte självmant berättar allt. Vissa ser inte kopplingen mellan behandling och symptom. Att de till exempel har tarmbesvär kan ju knappast hänga ihop med att de blivit opererade i strupen, tänker de, och tiger för att inte besvära sin doktor i onödan.

Bidra mer genom forskning

När Pernilla Lagergren utbildade sig till sjuksköterska hade hon inte en tanke på att så småningom söka sig till forskningen. Det var det kliniska arbetet, patientkontakten, som lockade. Så småningom blev hon kontaktsjuksköterska för patienter med matstrupscancer och annan övre mag-tarmcancer på Karolinska universitetssjukhuset.

– Det är ett arbete som ger väldigt mycket positivt tillbaka, trots att man verkligen lider med patienterna. Många är döende och man gör sitt bästa för att deras sista tid ska bli så bra som möjligt. De flesta patienter jag har haft finns kvar i huvudet. Positiva minnen, oavsett utgången på sjukdomen.

Men på samma klinik pågick också mycket forskning, och Pernilla blev mer och mer intresserad av den verksamheten.

– Det sporrade min nyfikenhet. Det är en så utsatt patientgrupp och jag kände att på det här sättet kan jag göra något mer. Hon började sin doktorandutbildning 2003. Sedan har det gått undan. Avhandlingen låg klar 2006, och efter en postdok-period i Storbritannien under ett och ett halvt år blev Pernilla Lagergren forskarassistent 2008, universitetslektor 2010 och slutligen Karolinska Institutets yngsta professor, 34 år gammal, i oktober 2011.

Anledningen till den exceptionellt snabba karriären är enligt henne själv att hon har hamnat i en väldigt bra forskningsmiljö, där nivån är hög och folk stöder varandra. Och att viljan att hjälpa patienterna är en stor drivkraft för henne. Dessutom är hennes forskningsområde, hälsorelaterad livskvalitet, i snabb utveckling, påpekar hon.

Frågar man folk runtomkring henne så lägger de till att Pernilla Lagergren är en exceptionellt strukturerad och målinriktad person som ser till att saker blir gjorda. En talang på att ta hand om både forskningsdata och människor.

– Jo, jag gillar ordning och reda, säger hon. Och jag försöker komma till beslut, och undvika att man går och drar på frågor.

Forskargrupp med varierande bakgrund

Nu leder hon en forskargrupp vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi med fokus på livskvalitet för patienter med matstrupscancer. Medlemmarna i gruppen har rätt olika bakgrund.

– En är läkare, en dietist och en psykolog, jag har nyligen anställt en statistiker och de tre doktoranderna är läkarstuderande. Och så jag, som är sjuksköterska. I verksamheten arbetar även epidemiologer och administrativ personal.

Gruppens tvärvetenskapliga sammansättning är egentligen inget hon medvetet eftersträvat. Men den är en stor fördel, slår hon fast.

– Det lyfter forskningen. Alla tillför nya vinklingar på patienternas livskvalitet, från nutritionsfrågor till psykosociala aspekter. Mycket av det är i stort sett ostuderat tidigare. Men om jag får drömma så skulle jag gärna ha minst två psykologer, två dietister och så vidare, så att alla i gruppen hade någon av sin egen profession att bolla med.

En av de förbipasserande i korridoren utanför Pernilla Lagergrens rum stannar och tittar glatt på oss genom glasväggen. Han trycker händerna och näsan mot glaset och dreglar lite.

– Det är min son Harald, ett år, förklarar Pernilla. Han är här de flesta dagar, och har varit med nästan sedan han föddes. Precis som min treåring, Siri, var när hon var liten. Harald är oftast på mitt rum, men nu är han med min man som också jobbar här.

Strategin för att lyckas kombinera jobb och familjeliv tycks vara att integrera istället för att separera: barnen får följa med till jobbet, och jobbet får följa med hem.

– Kvällarna blir familjeliv och jobb parallellt. Jag har forskningen som både arbete och hobby. Det finns hur mycket som helst att göra inom forskningen för att förbättra för patienterna och jag tycker det är fantastiskt stimulerande att bidra till det.

Text: Anders Nilsson. Publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 4 2011.

Länkar

KirurgiOmvårdnadPersonporträttProfessor